a:

De största riskerna i samband med ränteswapar, som är den vanligaste typen av swap, är ränterisk och motpartsrisk. En ränteswap är en överenskommelse mellan två parter för att utbyta kassaflöden vid en framtida specifik tid. Bytesavtal omfattar två ben: det fasta benet och det rörliga benet. Innehavaren av swappets fasta ben gör betalningar baserade på en fast räntenivå. Innehavaren av det rörliga benet gör betalningar med rörlig ränta, vanligtvis bestämd av ett ränteindex som LIBOR.

AD:

Ränterisk är betydande eftersom räntorna inte alltid flyttar som förväntat. Båda parterna har ränterisk. Innehavaren av det fasta benet riskerar att den rörliga räntan går högre och därigenom förlorar ränta som det annars skulle ha fått. Innehavaren av det rörliga benet riskerar att räntorna går lägre, vilket medför en förlust av kassaflödet, eftersom fastbenhållaren fortfarande måste göra betalningsflöden till motparten.

AD:

Den andra huvudrisken i samband med swappar är motpartsrisk. Det här är risken för att motparten till en byte kommer att bli standard och inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt villkoren i swapavtalet. Om innehavaren av det rörliga benet inte kan göra betalningar enligt swapavtalet har innehavaren av det fasta benet kreditexponering för ändringar i ränteavtalet. Det här är risken som innehavaren av det fasta benet försökte undvika.

AD:

Motpartsstandard för swappar var en drivkraft för den globala finanskrisen 2008. Den amerikanska regeringen har försökt att ge insyn och minska den systematiska risken för byteshandel med Dodd-Frank Act. Dodd-Frank kräver att de flesta swappar handlar på swap execution facilities i motsats till över disken, och det kräver också att allmänheten sprider information för bytehandel. Denna nya marknadsstruktur kommer att bidra till att förhindra en krusningseffekt som påverkar den större ekonomin vid en motparts default.