a:

En hög federal fond sänker bankerna från att låna från varandra, vilket stramar penningmängden. Att höja federala medel är en av de vanligaste åtgärder som regeringen vidtar för att bekämpa hög inflation.

Den federala fondernas ränta är den ränta vid vilken bankinstitut lånar pengar till varandra över natten så att reservkraven är uppfyllda. Federal Reserve kräver att alla banker och sparsamhetsinstitut börjar och slutar varje dag med en lägsta reserveringsnivå. Dessa reserver kan hållas kontant i valv eller på Fed. Kravet på minimireserv är vanligtvis 10% av en banks totala inlåning och existerar för att förhindra bankrörelser, vilket nästan bröt ner hela ekonomin i USA efter 1929-börskraschen. Eftersom bankerna måste hålla en procentandel av de totala insättningarna lättillgängliga, kan de inte låna ut varje dollar de har, vilket minskar möjligheten att lösa pengar för kunder som söker uttag.

När en bank lånar ut prolifically och finner sina reserverade reserver korta i slutet av dagen har den två alternativ. Banken kan låna pengar från Federal Reserve själv i rabattfönstret, eller det kan låna pengarna från en annan bank. Om det lånas från Federal Reserve är räntesatsen debattränta. Fed har full autonomi över att ställa in denna kurs, som vanligtvis är högre än federal fonder. Om det lånas från en annan bank fastställs räntesatsen av den andra banken. Den federala fondernas räntesats är de rådande marknadsräntebankerna debiterar varandra i detta scenario.

En hög federal fondskurs skapar incitament för banker att undvika utlåning så mycket att deras reserver dyker under det nödvändiga läget, vilket tvingar dem att låna från andra banker för att kompensera bristen. Trots att dessa är över natten lån och pengarna vanligtvis betalas tillbaka inom en dag, når sina dollarbelopp ofta i miljoner, och höga räntor utöver det beloppet sänker sig till en banks vinster. Lägre utlåningsnivåer från banker översätter till mindre pengar som cirkulerar genom ekonomin. Företagen har svårare att skaffa kapital, och individer har svårare att erhålla kredit.

Att strama penningmängden via en högre federal fonder är en effektiv penningpolitik för att tämpa ned hög inflation. Tidigare Federal Reserve-ordföranden Paul Volcker pressade ryska räntor så hög som 20% under början av 1980-talet för att sänka en inflation som hade nått nästan samma nivå. En grundläggande makroekonomisk princip säger att när pengemängden krymper blir pengarna själv mer värdefulla. Amerikanska dollarens styrka under 1980-talet berodde delvis på Volckers åtgärder.