a:

Medan mycket har uppnåtts sedan 2002 i konvergens mellan internationella redovisningsstandarder (IFRS) och amerikanska allmänt accepterade redovisningsstandarder (GAAP) finns det fortfarande skillnader mellan dessa två uppsättningar redovisningsstandarder som påverkar beräkningen av nyckeltal. I jämförelse med GAAP har IFRS bestämmelser om intäktsredovisning som kan leda till högre intäkter, vilket påverkar lönsamheten och hävstångsförhållandena. Till skillnad från GAAP tillåter IFRS att kapitalisera utvecklingskostnader, vilket påverkar lönsamhetsförhållandena, hävstångsförhållandet och andra effektivitetsförhållanden. IFRS möjliggör endast att först in-first-out-metoden värderar inventarier, medan GAAP tillåter både sista in-first-out och first-in-first-out, vilket resulterar i högre lönsamhetsförhållanden och lägre omsättningsförhållanden enligt IFRS. GAAP har specifika nummerbaserade regler för kapitalisering av leasingavtal, medan IFRS inte gör det, vilket medför skillnader i lönsamhet och hävstångsförhållanden.

I jämförelse med GAAP tillåter IFRS att erkänna intäkter tidigare, även om en beredskap är förknippad med en del av intäkterna. GAAP förbjuder specifikt att redovisa kontingentinkomster och kräver att företagen skjuter upp det tills beredskapen är löst. Ett exempel på kontingentintäkter är ett arrangemang enligt vilket en avgift, som fordras av en fotbollsspelare, kan annulleras om fotbollsspelaren bryter mot sitt kontrakt med ett fotbollslag. Enligt IFRS är resultatet av att redovisa intäkter tidigare högre intäkter, högre lönsamhetsnivåer (avkastning på investeringar, avkastning på tillgångar, avkastning på eget kapital) och lägre hävstångsförhållande.

GAAP kräver att alla kostnader som är förknippade med att utveckla produkter redovisas omedelbart som utgifter. IFRS tillåter aktivering av utvecklingskostnader under vissa förutsättningar. Till exempel kan ett läkemedelsföretagets lönekostnad vid utveckling av ett läkemedel aktiveras i balansräkningen enligt IFRS. Att aktivera utvecklingskostnader enligt IFRS resulterar i lägre kostnader jämfört med GAAP, vilket leder till högre intäkter, högre lönsamhetsnivåer, lägre hävstångsförhållande och lägre omsättningsgrad.

Enligt GAAP kan företag välja antingen LIFO eller FIFO-metoden för att värdera deras inventering, medan IFRS specifikt förbjuder användningen av LIFO och tillåter endast FIFO. I en ekonomisk miljö med stigande kostnader ger LIFO-metoden högre kostnader för sålda varor, lägre vinst och lägre lagerbalans. Företag som använder FIFO enligt IFRS har lägre lönsamhetsnivåer, högre hävstångsförhållande och högre omsättningsförhållande jämfört med företag som följer GAAP och använder LIFO.

GAAP ger specifika nummerbaserade kriterier för företag att avgöra om ett visst leasingavtal klassificeras som drift eller kapital. Operationella leasingavtal är balansräkningsskulder och noteras inte i bolagets bokslut medan kapitalleasing aktiveras och påverkar både tillgångs- och skuldsidor i bolagets balansräkning. GAAP kräver ett leasingavtal med en löptid som motsvarar minst 75% av den ekonomiska nyttjandeperioden för en tillgång som ska klassificeras som kapital. I GAAP krävs också kapitalisering av leasingavtal om nuvärdet av minsta leasingavgifter motsvarar minst 90% av den leasade tillgångens verkliga värde. IFRS har däremot inte sådana specifika tröskelvärden.

En skillnad i leasingklassificeringar kan leda till högre hävstångsförhållande, lägre avkastning på tillgångar och högre rörelsemarginal om hyresavtalet klassificeras som operativt enligt IFRS i motsats till kapitalleasing enligt GAAP.