När det gäller ekonomisk utveckling har de senaste 40 åren dominerats av det som har blivit känt som exportledad tillväxt eller exportfrämjande strategier för industrialisering. Den exportledda tillväxtparadigmen ersatte-vad många tolkades som en misslyckande utvecklingsstrategi - import-substitutionel industrialiseringsparadigm. Även om det har varit relativt framgång med den nya utvecklingsstrategin, inklusive i Tyskland, Japan, liksom Öst och Sydostasien, tyder nuvarande förhållanden på att ett nytt utvecklingsparadigm behövs.

Från Import Substitution till Export-Led Growth

Import substitution, långt från att vara en avsiktlig utvecklingsstrategi, blev en dominerande strategi i kölvattnet av den amerikanska aktiemarknadskraschen 1929 fram till runt 1970-talet. Nedgången i effektiv efterfrågan efter kraschen bidrog till att den internationella handeln minskade med cirka 30% mellan 1929 och 1932. Under dessa rådande ekonomiska förhållanden genomförde nationer runt om i världen protektionistiska handelspolitiska riktlinjer som importtullar och kvoter för att skydda sina inhemska industrier. Efter andra världskriget antog ett antal latinamerikanska samt öst- och sydostasiatiska länder medvetet importsättningsstrategier.

Men efterkrigstiden såg början på vad som skulle bli en framträdande trend mot ytterligare öppenhet mot internationell handel i form av strategier för exportfrämjande. Efter kriget avvisade både Tyskland och Japan, medan de utnyttjade rekonstruktionshjälp från USA, politiska åtgärder som avskärmade spädbarnsindustrin från utländsk konkurrens och istället främjade exporten på utländska marknader genom en undervärderad växelkurs. Troen var att större öppenhet skulle uppmuntra till ökad diffusion av produktiv teknik och teknisk know-how.

Med framgången för både de efterkrigs-tyska och japanska ekonomierna samt en tro på att substitutionsparadiset misslyckades ökade exportledade tillväxtstrategier till framträdande i slutet av 1970-talet. De nya institutionerna i Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, som gav ekonomiskt bistånd till utvecklingsländerna, hjälpte till att sprida det nya paradigmet genom att göra bistånd beroende av regeringarnas vilja att öppna upp för utrikeshandel. Vid 1980-talet började ett antal utvecklingsländer som tidigare följt importsättningsstrategier nu liberalisera handeln, istället genom att anta den exportorienterade modellen. (För mer, se: Vad är internationell handel? )

Tiden för exportledad tillväxt

Perioden från 1970 till 1985 såg antagandet av det exportledda tillväxtparadigmet av Östasiatiska Tigers-Sydkorea, Taiwan, Hong Kong och Singapore - och deras efterföljande ekonomiska framgång.Medan en undervärderad växelkurs användes för att göra deras export mer konkurrenskraftiga, insåg dessa länder att det fanns ett mycket större behov av utländsk teknikförvärv för att kunna konkurrera inom bilindustrin och elektronikindustrin. Mycket av de östasiatiska tigrarna framgångar har tillskrivits deras förmåga att uppmuntra förvärv av utländsk teknik och att genomföra den mer effektivt än sina konkurrenter. Deras förmåga att förvärva och utveckla teknik stöddes också av utländska direktinvesteringar (FDI).

Ett antal nyindustrierande länder i Sydostasien följde exemplet för de östasiatiska tigrarna, liksom ett antal länder i Latinamerika. Denna nya våg av exportledd tillväxt är kanske bäst uttryckt av Mexiko erfarenhet som inleddes med handelsliberalisering 1986, vilket senare ledde till inledandet av Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) 1994.

NAFTA blev mallen för en ny modell av exportledd tillväxt. Istället för att utvecklingsländerna utnyttjar exportfrämjande åtgärder för att underlätta utvecklingen av inhemsk industri, blev den nya modellen en plattform för multinationella företag (MNC) för att inrätta billiga produktionscentra i utvecklingsländerna för att kunna erbjuda billig export till den utvecklade världen. Medan utvecklingsländerna dra nytta av skapandet av nya arbetstillfällen och tekniköverföring, gör den nya modellen ont i den inhemska industrialiseringsprocessen. ) Detta nya paradigm skulle snart utvidgas mer globalt genom inrättandet av Världshandelsorganisationen (WTO) 1996. Kinas inträde i WTO 2001 och dess exportledda tillväxt är en förlängning av Mexiko-modellen, om än Kina lyckades mycket mer med att få fördelarna med ökad öppenhet för internationell handel än Mexiko och andra latinamerikanska länder. Kanske beror detta delvis på att den ökade användningen av importtullar, hårdare kapitalkontroller och dess strategiska färdigheter med att anta utländsk teknik för att bygga sin egen inhemska tekniska infrastruktur. Oavsett förblir Kina beroende av MNC som illustreras av det faktum att 50% av den kinesiska exporten kommer från utlandsägda företag, och om joint ventures ingår ingår siffran så hög som 76. 7%.

Bottom Line

Medan exportledad tillväxt i sina olika dimensioner har varit den dominerande ekonomiska utvecklingsmodellen sedan 1970-talet finns det tecken på att dess effektivitet kan vara uttömd. Exportparadigmet beror på utländsk efterfrågan och sedan den globala finanskrisen 2008 har utvecklade länder inte återhämtat sig till att vara den största leverantören av global efterfrågan. Vidare är tillväxtmarknaderna nu en mycket större andel av den globala ekonomin, vilket gör det svårt för dem alla att driva exportledda tillväxtstrategier. Inte varje land kan vara nettoexportör. Det verkar som om det behövs en ny utvecklingsstrategi, en som kommer att uppmuntra inhemsk efterfrågan och en större balans mellan export och import.