Negativa räntor och obligationsräntor är ett relativt nytt fenomen som drivs av intentioner som att motivera kommersiell utlåning för att driva ekonomisk tillväxt, höja inflationen till måttliga nivåer och mildra inhemsk valutauppskattning. Från och med augusti 2016 har resultaten av negativräntepolitiken blivit blandade, med länder som har en viss framgång i hanteringen av valutakurser, även om tillväxten ännu inte har uppstått och deflationspressen kvarstår.

1. Schweiz

För att förhindra den fortsatta uppskattningen av den schweiziska francen mot euron sätter den schweiziska nationalbanken (SNB) en valutapen till euron till en växelkurs på 1,2 schweiziska franc. Innan pinnen sätts på plats hade investerare, som såg valutan som en fristad vid en tidpunkt för marknadsvolatilitet, drivit upp francens värde, vilket resulterade i högre kostnader för landets export.

Schweiz hade i slutet av 2014 ackumulerat utländska reserver överstigande 480 miljarder dollar till följd av att euron stötte, vilket motsvarade 70 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP). Dessutom har möjligheten till kvantitativ lättnad från centralbankerna i Europa haft potential att höja kostnaden för att behålla den befintliga pinnen på grund av den troliga försvagningen av euron.

Den 15 januari 2015 meddelade SNB att det inte längre skulle stödja euro-peket och istället antog en negativ räntepolicy för dagliga inlåning från finansiella institut och utländska inlåning. Efter att ha övergivit sin pek mot euron har negativa räntor på inlåning varit negativa 0. 75% och hela avkastningskurvan för schweiziska statsobligationer betalade negativa räntor per juli 2016.

2. Danmark

Som Schweiz grundades den primära föraren bakom Danmarks negativa räntepolitik, som infördes sedan 2012, på att mildra apprecieringen av sin valuta gentemot euron genom att ta ut utländska insättare. Från och med juni 2016 fick både kommersiella och utländska insättare negativa 0. 65%, en situation som landets centralbank beräkningar sannolikt kommer att förbli till 2018.

Sektorer på landets obligationsmarknad betalar också negativa avkastningar, där långivare är faktiskt betalar låntagare. Till exempel började kortfristiga bostadsobligationer med förfall på mindre än fem år betala negativa avkastningar i april 2016 och dämpades ytterligare i negativt territorium efter Brexit-omröstningen. Från och med juni 2016 gav de lägsta kortfristiga lånen negativa 0. 31%, och låntagare som helt betalat sina utlåningsavgifter skickades faktiskt till kontroller från de finansiella institut som innehar sina inteckningar.

3. Sverige

Efter att Europeiska centralbanken (ECB) tog räntorna på negativt territorium i juni 2014 följde Sverige efter att ha inlett sin negativa räntepolitik i februari 2015. Räntesatsen i Sverige fastställs av centralstyrelsen i Central Bank of Sweden, även känd som Riksbanken. Referensvärdet är den takt som banker kan låna eller deponera medel på enligt ett sju dagars återköpsavtal. Vanligen kallad reporäntan är mekanismen för Sveriges negativa räntepolitik unik bland länder med negativ ränta och obligationsräntor, men nettoeffekten av avgiftsräntor på inlåning är i allmänhet densamma.

Även om resultaten av negativa räntor har blivit blandade och kritiserade som ineffektiva, omedelbart efter Sveriges genomförande av negativa skattesatser, upplevde landet en nedgång i deflationspressen och ett höjt BNP då den svenska kronan försvagades mot nyckelvalutor. Till och med på grund av BNP-tillväxten började kronan återhämta sig i augusti 2015 och BNP-tillväxten sjönk till 0,3% under andra kvartalet 2016, den lägsta nivån sedan första kvartalet 2014. Riksbanken flyttade räntorna ner från negativa 0. 35% till negativa 0. 5% och behöll den nivån vid mötet i juli 2016.

Viktiga uppdrag

Från och med augusti 2016 har genomförandet av negativa räntor levererat blandade resultat i Europa och Japan, där de senare antog en negativ taktpolitik i januari 2016, samtidigt som de presenterade en rad systemrisker. Dessa risker innefattar fortsatt tryck på utlåningsmarginaler för affärsbanker, potentialen för ökad volatilitet i valutor och möjligheten till massavdrag av pengar om bankerna börjar ladda sina inhemska kunder på deponerat kapital. För Europa i synnerhet kombinerar kombinationen av dessa risker med Brexit-resultatet ytterligare ett lager av fara i en miljö som kännetecknas av bräckliga ekonomier som använder högrisikostrategier på jakt efter tillväxt och växelkursstabilitet.