En debatt uppstår i finanssektorn bland yrkesverksamma och akademiker om insiderhandel är bra eller dålig för finansmarknaderna. Insiderhandel avser köp eller försäljning av värdepapper av någon med information som är väsentlig och inte i det offentliga riket. Det kan göras av inte bara företagsledning, styrelseledamöter och anställda utan även av utomstående investerare, mäklare och fondförvaltare.

Lagligheten av insiderhandeln

I USA finns det ingen lag som specifikt hindrar investerare från att delta i insiderhandel. I stället har vissa typer av insiderhandel blivit olagliga genom tolkning av andra lagar, såsom lagen om värdepappersbörs 1934, av domstolarna. Insiderhandel av bolagets styrelseledamöter kan vara laglig så länge som de avslöjar sin köp- eller säljaktivitet till Securities and Exchange Commission (SEC) och den informationen blir därefter offentlig.

Varför insiderhandel är dålig

Ett argument mot insiderhandel är att om ett fåtal personer handlar med icke-offentlig information, kommer integriteten på marknaderna att skadas och investerare kommer att bli avskräckta från att delta i dem. Insiders med icke-offentlig information kommer att kunna undvika förluster och dra nytta av vinster, vilket effektivt eliminerar den inneboende risken att investerare utan den informerade informationen pågår genom att investera i marknaderna. Om de investerare i mörkret börjar dra sig tillbaka från marknaderna, skulle det inte finnas några andra investerare för dem som deltar i insiderhandel att sälja till eller köpa från, och insiderhandel effektivt skulle eliminera sig.

Ett annat argument mot insiderhandel är att det rånar de investerare som inte har icke-offentlig information om att få fullt värde för sina värdepapper. Om icke-offentlig information blev allmänt känd innan en insiderhandelssituation ägde rum skulle marknaderna integrera den informationen och de aktuella värdepapperen skulle bli mer exakt prissatta som ett resultat. Om exempelvis ett läkemedelsföretag har framgång i fas 3-försök för en av dess nya läkemedel och kommer att göra informationen offentlig på en vecka, finns det en möjlighet för en investerare med den icke-offentliga informationen att utnyttja den. En sådan investerare skulle kunna köpa läkemedelsbolagets lager före offentliggörandet av informationen och dra nytta av en ökning av priset efter att nyheten offentliggjorts. Den investerare som sålde beståndet utan kunskap om framgången från fas 3-försöken kunde ha hållit sitt lager och kunde ha gynnat prisuppskattningen om framgången i de kliniska prövningarna var allmänt känd.

Exempel på insiderhandel

Martha Stewart var odödligt dömd för insiderhandel 2003. ImClone Systems, ett biofarmaceutiskt företag som Stewart ägde aktier i, var på gränsen att FDA och Food and Drug Administration (FDA) avvisade sin experimentella cancerbehandling, Erbitux. Stewarts mäklare informerade henne om att ImClone Systems VD, Samuel Waksal, sålde alla sina aktier i företaget på de dåliga nyheterna. På spetsen sålde Stewart sina aktier i ImClone Systems och undviker en förlust, då aktien sjönk 16% när nyheterna blev offentliga. Hon blev så småningom skyldig till insiderhandel och tjänstgjorde fem månader i fängelse, förutom husarrest och prövning. Investerarna på andra sidan Martha Stewarts handel kanske inte har köpt hennes aktie om de hade känt att ImClone Systems vd säljer sin position och varför han sålde sin position. Domstolarna fann att Stewart gynnades på bekostnad av andra investerare.

Ett annat exempel på insiderhandel inbegriper Michael Milken, känd som skräpförbundet under hela 1980-talet. Milken var känd för handel med skräpobligationer och hjälpte till att utveckla marknaden för underliggande investeringarskuld under sin tid i den nuvarande investeringsbanken Drexel Burnham Lambert. Milken anklagades för att använda icke-offentlig information relaterad till skräpobligationer som orkesterades av investerare och företag att ta över andra företag. Han anklagades för att använda sådan information för att köpa aktier i övertagsmålen och dra nytta av ökningen av sina aktiekurser på uppköpsmeddelandena. Om de investerare som säljer sina aktier till Milken hade visat att obligationsaffärer ordnades för att finansiera köpet av de företag som de delvis ägde skulle de troligen ha hållit på sina aktier för att dra nytta av uppskattningen. Istället var informationen icke-offentlig och endast personer i Milkens position skulle kunna gynna. Milken slutade sig skyldig till värdepappersbedrägerier, betalade en böter på 600 miljoner dollar, var förbjuden från värdepappersindustrin för livet och tjänstgjorde två år i fängelse.

Argument för insiderhandel

Inte alla argument rörande insiderhandel är emot det. Ett argument till förmån för insiderhandel är att det möjliggör att all information återspeglas i ett säkerhetspris och inte bara offentlig information. Detta gör marknaderna mer effektiva. Som insiders och andra med icke-offentlig information köper eller säljer exempelvis aktier i ett företag informationen till andra investerare. Aktuella investerare kan köpa eller sälja på kursrörelserna och potentiella investerare kan göra detsamma. Framtida investerare kunde köpa till bättre priser och nuvarande kunde sälja till bättre priser.

Ett annat argument till förmån för insiderhandel är att det hindrar praktiken från att försena vad som så småningom kommer att hända: En säkerhets pris kommer att stiga eller falla på grundval av väsentlig information. Om en insider har goda nyheter om ett företag, men förhindras från att köpa sin aktie, till exempel, de som säljer i tiden mellan när insideren vet informationen och när den blir offentlig hindras inte från att se en prisökning.Att investerare inte kan få information eller att få informationen indirekt genom prisrörelser kan fördöma dem att köpa eller sälja ett lager som de annars inte skulle ha handlat om informationen tidigare varit tillgänglig.

Ännu ett argument för insiderhandel är att dess kostnader inte överväger dess fördelar. Fördriva lagar som rör insiderhandel och åtal för insiderhandel handlar om statliga resurser, tid och personer som annars skulle kunna användas för att bedriva brott som anses mer allvarliga, såsom organiserad brottslighet och mord.