a:

Huvudskillnaden mellan ett International Bank Account Number (IBAN) och en Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (SWIFT) -koden ligger i vad de identifierar. En SWIFT-kod används för att identifiera en viss bank under internationell transaktion, medan IBAN används för att identifiera ett enskilt konto som är inblandat i den internationella transaktionen. Båda spelar en viktig roll för att säkerställa en väl fungerande internationell finansmarknad.

Före introduktionen av dessa identifieringsmetoder fanns det inga internationellt erkända standardiserade metoder för att identifiera bankkonton. Den information som ett land brukade identifiera banken och det enskilda kontot kände inte nödvändigtvis av mottagarländerna. Brist på standardpraxis menade att det inte fanns något sätt att säkerställa att informationen som angavs var korrekt. Som ett resultat kunde betalningar teoretiskt göras till felaktiga personer eller organisationer. På samma sätt kan betalningar försenas medan identifieringsuppgifterna bekräftades. Missade, försenade och felaktiga betalningar orsakade extra kostnader för både sändande och mottagande banker.

Enligt Europeiska betalningsrådet introducerades standardisering först 1997 under offentliggörandet av ISO 136: 1997. Det tog emellertid frågor som framförallt kom fram av Europeiska kommittén för bankstandarder, att det också var stor flexibilitet inom de föreslagna standarderna. Den omarbetade versionen av standarden innehöll en dom som krävde IBAN för varje land att vara en fast längd. Det föreskrev också att endast stora bokstäver skulle kunna användas inom IBAN.

En IBAN möjliggör enkel identifiering av landet banken ligger i och kontonummer som är mottagaren av penningöverföringen. IBAN fungerar också som en metod för att kontrollera att transaktionsuppgifterna är korrekta. Denna metod för kontroll och identifiering används inom alla EU-länder och majoriteten av andra europeiska länder. Undantag från detta är från och med 2014 Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Armenien. Kanada och USA är två stora länder som inte använder IBAN-systemet. De känner dock igen till systemet och bearbetar betalningar enligt systemet.

SWIFT-systemet förutser försök att standardisera internationella banktransaktioner via IBAN. Det är fortfarande den metod med vilken majoriteten av internationella fondöverföringar görs. En av huvudorsakerna till detta är att SWIFT-meddelandesystemet tillåter banker att dela en betydande mängd finansiella data. Dessa uppgifter inkluderar status för kontot, debet- och kreditbelopp och detaljer i samband med överföringen av pengar.Banker använder ofta bankidentifierarkoden, mer allmänt erkänd som BIC, istället för SWIFT-koden. De två är emellertid lätt utbytbara; båda innehåller en blandning av bokstäver och siffror och är vanligtvis mellan åtta och elva tecken i längd.

Att få tillgång till båda dessa identifierare är avgörande för att säkerställa en snabb och framgångsrik internationell överföring. Den identifierare som krävs av banken beror på vilken bank som används, mottagarens bank och de länder där överföringen härstammar och mottas. Men utan att chanserna för överföringen avslutas minskar avsevärt avsevärt.