a:

Sammanlagt efterfrågan är ett makroekonomiskt koncept som representerar den totala efterfrågan på varor och tjänster i en ekonomi. Detta värde används ofta som ett mått på ekonomiskt välbefinnande eller tillväxt. Finanspolitiken påverkar den totala efterfrågan genom förändringar i statliga utgifter och beskattning. Statliga utgifter och beskattning påverkar sysselsättning och hushållsinkomst, vilket dikterar konsumtionsutgifter och investeringar. Penningpolitiken påverkar penningmängden i en ekonomi, vilken påverkar räntorna och inflationen. Penningpolitiken påverkar också affärsexpansion, nettoexport, sysselsättning, skuldkostnad och relativa konsumtionskostnader jämfört med sparande.

Sammanlagt efterfrågan mäter efterfrågan på en ekonomins bruttonationalprodukt (BNP). Detta värde beräknas av ekvationen: AD = C + I + G + NX, där AD hänvisar till aggregatbehov, C avser total konsumtion, jag refererar till totala investeringar, G avser statliga utgifter och NX avser nettoutexport. Nettoxporten är lika med total export minus total import. Antalet varor och tjänster som krävdes vid en given tidpunkt har ett omvänt förhållande till prisnivån för dessa varor och tjänster totalt.

Finanspolitiken bestämmer statliga utgifter och skattesatser. Expansiv finanspolitik, som vanligtvis antas som en följd av lågkonjunkturer eller sysselsättningskocker, ökar de offentliga utgifterna inom områden som infrastruktur, utbildning och arbetslöshetsersättning. Enligt den keynesiska ekonomin hindrar dessa program en negativ förändring av den totala efterfrågan genom att stabilisera sysselsättningen bland statliga anställda och personer som är involverade i stimulerade industrier. Utökad arbetslöshetsförmåner bidrar till att stabilisera konsumtionen och investeringen av individer som blir arbetslösa under en lågkonjunktur.

Avtalsslutande finanspolitik kan användas för att minska statliga utgifter och statsskuld eller för att korrigera out-of-control tillväxt som drivs av snabb inflation och tillgångsbubblor. I förhållande till ovanstående ekvation för aggregerad efterfrågan påverkar finanspolitiken direkt det offentliga utgiftselementet och indirekt påverkar konsumtions- och investeringselementen.

Penningpolitiken fastställs av centralbanker genom att manipulera penningmängden i en ekonomi. Penningmängden påverkar räntor och inflation, vilka båda är viktiga faktorer för sysselsättning, skuldkostnader och konsumtionsnivåer. Expansionspolicyn innebär att en centralbank antingen köper statsobligationer, sänker räntorna på lån till banker eller sänker reservkravet. Alla dessa åtgärder ökar penningmängden och leder till lägre räntor.Detta skapar incitament för banker att låna och företag att låna. Skuldfinansierad företagsekonomi påverkar positivt konsumentutgifter och investeringar genom sysselsättning.

Expansion penningpolitik gör också vanligtvis konsumtionen mer attraktiv i förhållande till besparingar. Exportörer dra nytta av inflationen, eftersom deras produkter blir relativt billigare för konsumenter i andra ekonomier. Kontraherande penningpolitik antas för att stoppa utomordentligt hög inflation eller normalisera effekterna av expansiv politik. Att strama penningmängden motverkar företagsexpansion och konsumentutgifter och negativt påverkar exportörer, vilket minskar den totala efterfrågan.