a:

Den marginella benägenheten att konsumera kan vara negativ eller mindre än noll om inkomstökningen leder till minskad konsumtion som ligger under konsumtionsnivån som fanns före inkomstökningen.

I den keynesianska ekonomin är marginalförhållandena att konsumera ett förhållande som jämför förändring av konsumtion med inkomstförändring, vanligtvis med ett värde mellan 0 och 1. Keynesianteori föreslår att någon ökning av konsumtionsutgifterna (konsumtion) sker med motsvarande ökning i disponibel eller extra inkomst. Andelen extrainkomst som spenderas på konsumtionen utgör den marginella benägenheten att konsumera.

Den marginella benägenheten att konsumera (MPC) är bara en sida av myntet. Att subtrahera en från MPC är lika med den marginella besparingspotentialen (MPS), som mäter hur mycket besparingar kvarstår efter en ökning av inkomsterna. Både MPC och MPS är viktiga mätvärden som används för att bestämma multiplikatorns värde, vilket ingår i keynesiansk ekonomisk teori.

I den klassiska keynesianmodellen är MPC lägre än den genomsnittliga benägenheten att konsumera, eftersom konsumtionen på kort sikt inte fluktuerar betydligt på grund av inkomstförändringar. Men under längre perioder, när mer tjänas och inkomsterna stiger, ökar konsumtionen också.

Räntorna har inte typiskt en betydande inverkan på MPC. Den allmänna teorin föreslår att höga räntor skulle leda till en ökning av sparandet. Sanningen är emellertid att högre räntor ofta innebär att individer har mindre disponibel inkomst som kan sparas.

Vanligtvis gör ekonomer skillnader mellan MPC från fast inkomst och MPC från tillfällig inkomst. Konsumenter som förväntar sig en permanent förändring av inkomsterna har större motivation att öka mängden de konsumerar.