Efter det japanska allmänna valet i december 2012 genomförde nyutnämnd premiärminister Shinzo Abe en tredelad plan för att öka den japanska ekonomin. Abe planerar i allmänhet decennier av ekonomiska kampar genom att använda massiva monetära stimulans, finanspolitik och strukturreformer för att minska stagnation, deflation och statsskuld. Hittills har några goda ekonomiska framsteg inte uppfyllt prognostiserade mål. På grund av bristen på legitima strukturreformer har den japanska ekonomin inte kunnat skapa en hållbar tillväxt på medellång och lång sikt.

Europeiska centralbankens (ECB) president Mario Draghi avser att ta itu med Europeiska unionens ekonomiska turbulens på ett liknande sätt. Euroområdet har plågats av tillväxten nära noll, hög arbetslöshet och deflation i kölvattnet av den stora lågkonjunkturen. Draghis trepartsekonomiska program, med namnet Draghinomics, syftar till aggressiva strukturreformer, finanspolitik och massiv penningpolitik genom kvantitativ och kreditlättnad. Efter sex månaders draginomik indikerar initiala rapporter att arbetslösheten har minskat och inflationen har stigit inom euroområdet. Trots initial optimism kan lönsamheten för långsiktig hållbar tillväxt inte bedömas utan flera års framsteg.

EU: s kris

Den stora lågkonjunkturen orsakade långvarig ekonomisk oro som förstörde Europa, Japan och USA. I synnerhet krisen i euroområdet ledde till skuldkriser i flera EU-medlemsstater, och flera länder ställde sig inför finansinstitutens fall, ökad arbetslöshet och hög statsskuld. Enligt EU-regler får medlemsländer som använder euron inte löpa årliga underskott på mer än 3 procent av BNP ; Spanien, Italien och Frankrike höll alla underskott över taket. Persistensen av dessa problem i åren efter lågkonjunkturen uppmanade Draghi att genomföra sitt ekonomiska program 2014.

Tillsammans med ökningen av statens upplåning har stigande arbetskraftskostnader och handelsunderskott resulterat i ekonomisk nöd för EU-länder. För att återbetala skulder sänker banker, långivare och konsumenter utgifterna på bekostnad av investerarnas förtroende. I synnerhet krävde Greklands finansiella kollaps Internationella valutafonden (IMF) och ECB-bailouts på 147 miljarder dollar respektive 173 miljarder dollar under 2010 respektive 2012. Men även i ekonomisk räddningstakt fortsätter tillväxten i euroområdet att stagnera på grund av hög arbetslöshet och deflation.

Strukturreformen

Draginomics bygger på tre kärnprinciper, den första är antagandet av snabba strukturreformer för att främja produktionen i euroområdet. ECB kan bara direkt kontrollera penningpolitiken, så EU-medlemmar måste genomföra strukturreformer för att stimulera ekonomisk verksamhet.Arbetsmarknaderna har varit ett centralt fokusområde för reformer. Liksom Japan skapar euroområdet mer flexibla arbetsmarknader och uppmuntrar kvinnors arbetskraftsdeltagande.

Även om penningpolitiken och finanspolitiken avser att öka kortsiktig tillväxt, syftar sunda strukturreformer till att skapa långsiktig tillväxt på utbudssidan. Trots Dragis avsikter har flera EU-regeringar varit ovilliga att genomföra denna politik, eftersom de uppfattar att de strider mot inhemska intressen. Som ett resultat fortsätter framstegen långsamt i länder som Frankrike och Italien.

Fiscal Stimulus

Det andra elementet, finanspolitiken, syftar till att upprätthålla långsiktig tillväxt och skuldsustainability. I september hävdar Draghi behovet av en positiv finanspolitik genom att använda skattesänkningar snarare än ökade utgifter. I ekonomin ökar expansiv politik teoretiskt inkomst och benägenhet att konsumera. Den ekonomiska multiplikatoreffekten tyder på att en injektion av extrainkomst med större användning av aggregerad finanspolitik - som en gemensam EU-budget med skatteavbrott - kommer att leda till förbättrade utgifter.

Förutom skattelättnader föreslår Draghinomics att sänkning av utgifter på oproduktiva områden kan skapa tillväxtmöjligheter. Liksom Japan måste åtstramning och finanspolitisk konsolidering upprättas genom beslutsfattande för att återställa investerarnas förtroende. I EU kräver dock en omfattande finanspolitik en samordning av 18 medlemsstater och budgetar.

Penningpolitik

Som Japan, U.K. och USA har visat är penningpolitiken avgörande för återhämtningsprocessen efter en lågkonjunktur. Kvantitativ lättnad (QE), som skapar pengar för att köpa finansiella tillgångar utan att centralbanker skriver ut något. och annan okonventionell penningpolitik har genomförts för att öka den ekonomiska aktiviteten under perioder av ekonomisk oro.

I början av 2015 införde ECB ett QE-program för att köpa $ 70 miljarder i statsskuld varje månad i minst ett år. Utvidgningen av ECB: s balansräkningar sänker räntorna och euron, vilket därefter skapar tillgänglig kredit för investeringar och export. Resultaten från ECB: s QE har emellertid misslyckats. Minst $ 1. 7 biljoner i europeiska statsobligationer har nått negativa räntor: 5-åriga statsobligationer från Tyskland, Sverige och Danmark ger idag mindre än noll. Det innebär att investerare betalar för att äga obligationerna före inflationsjustering. Draghiomics vs Abenomics

Draghi utspelade sig i stor utsträckning från Abe: s reformer i utvecklingen av hans tredubbla plan som, som Abenomics, syftar till att öka den ekonomiska återhämtningen genom penningpolitik, finanspolitik och strukturreformer. Både ECB och Bank of Japan har använt kvantitativa och kreditlättnader för att bekämpa deflation och återuppbygga investerarnas förtroende som en del av sin penningpolitik. På samma sätt har finanspolitisk konsolidering varit en fokusering för hållbar tillväxt och skapande av arbetstillfällen. I motsats till Draghis planerade skattesänkningar har Japan dock ökat den nationella försäljningsskatten för att skapa hållbar skuld.Det tredje elementet, strukturreformen, har plågat framsteg i både Japan och euroområdet. Draghi insisterar på att QE och finanspolitisk konsolidering skulle vara ineffektiv om inte regeringar genomför strukturella reformer på utbudssidan. Den japanska regeringen har försummat att ta itu med strukturella förändringar.

Bottom Line

Som Abenomics, syftar Draghinomics till att dra EU-ekonomier ur lågkonjunktur med ett trestegsprogram. Liksom i Japan måste strukturreform, finanspolitik och penningpolitik sameksistera för att öka tillväxt, sysselsättning och skuldsustainability. Bristen på samordning och genomförande av nyckelaspekter av draghinomics av ​​euroområdets regeringar har i hög grad bromsat framsteg för att återuppliva ekonomier.